Det gör ont i mig när jag tänker på det som har hänt.

Jag ville så gärna tro att allt som hände åtminstonde hände pga kärlek.

Pga att två personer älskade varandra så mycket att de inte kunde leva utan varandra.

Allt hade egentligen varit okej då.

Även om så många har sårats och så mycket har förstörts så hade det ju iallafall funnits en anledning till allt hemskt.

En anledning som hade kunnat betraktas som fin och vacker.

Som alla de där filmerna och böckerna om hopplös kärlek som alla avgudar.

Men det som hände, hände inte pga kärlek.

Vi älskade aldrig varandra även om vi trodde det.

Trasig passar med trasig.

Skänker en trygghet och kontroll.

Inte kärlek.

Jag förväxlade intensitet med intimitet och jag vet inte hur jag ska kuna förlåta mig själv för allt jag offrat pga honom.

Allt jag offrade, var till en lögn.

Jag saknar inte honom.
Det känns skönt att ha honom på säkert avstånd från mig.

Men jag kan inte förhålla mig till hur det har varit.

Hur kunde jag låta honom slå mig sönder och samman sådär?

Jag skäms.

Hur kunde jag släppa in en sådan människa och sedan ge upp allt för honom.

Jag vet egentligen svaret själv.

Jag gav inte upp allt för honom, jag gav upp allt för trygghet, kontroll och intensitet. Något jag aldrig haft i mitt liv.

Men ändå.

Det känns inte okej.

Om jag bara hade kunnat sakna honom.

Kunnat känna att det har varit värt det.

Men jag känner inget.

He's nothing to me.

Och det skrämmer mig.